Hej student!
Jag går i skolan. Jag är student och kan nuförtiden utnyttja studentrabatt.
Så jäkla coolt. Det hade jag nog inte trott för ett par år sedan. Jag läser visserligen bara två ämnen. Men ÄNDÅ! Jag gjorde det. Jag tog steget. I'm in.
Det är inte helt lätt mentalt. Jag har många negativa känslor från gymnasiet som bearbetas.
Jag kämpar på.
3:52:24
Så fort kan det gå att springa 4,2 mil. Är mycket stolt över sambon som fick denna sluttid.
Jag och Matilda var på plats. Vi missade honom på Valhallavägen men på Karlavägen hann vi se och hejja på honom. Packade ihop picknicken och drog vidare till Strandvägen där vi kunde se och hejja igen! Sen köpte vi varsin glass och promenerde upp till Stadion där vi såg honom gå i mål.
Firade med skumpa och jordgubbar på kvällen. Fotmassage fick han med.
Det är man värd. Efter 4,2 mil.
Stockholm Marathon 2010 - Go Plurre!
Sambon är laddad. Vi var inne och hämtade startnumret igår. Han åt pasta med tusentals likasinnade, de som ska kämpa och våndas i 4,2 mil. Och inte kan man se på alla att de är löpare, inte! Unga, gamla, långa, korta, tjocka, söta, fula, magra. ALLA kan tydligen springa marathon.
Över 20 000 personer är anmälda, ett par tusen brukar bryta. Imponerande tycker jag.
Är lite pirrig och nervös! Man skulle kunna tro att det är jag som ska springa. Men det ska jag inte. Inte i år.
Träning i Grisslehamn - April 2010
Taktkänsla?!
Varför gör den så, var hennes första fråga. Ehh... jag tror den slår ner pålar i marken eller nått?!
Facinerat stod hon och tittade på alla grävmaskiner och lyssnade på oljudet. Själv ville jag bara gå därifrån eftersom det bankade rätt högt.
Efter en stund tittade hon på mig och konstaterade; Mamma. Det låter ju som musik!
Lipsill
Jo, det var det här med gråtet.... (appropå förra inlägget).
Jag har väldigt lätt för att gråta. Jag bölar faktiskt för minsta lilla. Och det här med gråt behöver nödvändigtvis inte vara kopplat till sorg. Tvärtom.
Jag gråter när jag är glad, när jag blir berörd, när jag är arg, frustrerad, hungrig, trött... listan kan göras lång.
Jag skäms inte för mina tårar. Det är helt enkelt sån jag är. Jag har inget val. Min familj är likadan. Jag tycker det är fint. Med känslor som visas och inte göms undan.
I ett inlägg för länge sen skrev jag att tårarna är mitt Plastic Padding. Det ligger mycket i det. Man lagar sig själv. Och jag tror att många skulle må lite bättre om de släppte på sina spärrar och lät tårarna komma.
Tårarna gör så att sår kan läka ihop igen. Och det behöver inte handla om stora saker. Det kan vara pyttesmå sår, rispor bara. Som likväl behöver lagas.
Det finns dock tillfällen när det inte känns så lyckat att grina. Det är när man är förbannad. Man står där, och vill få den här andre personen att fatta att man är riktigt riktigt arg. Istället kommer det massa gråt. Det gör en frustrerad, vilket leder till att man gråter ännu mer. I sådana lägen kan det tyvärr kännas som att man inte riktigt blir tagen på allvar.
Män som gråter tas inte heller alltid på allvar. En riktig karl ju gråter inte. Herregud så dumt.
Vill avsluta detta inlägg med ett citat av okänt ursprung som jag en gång gav en vän (en manlig sådan) och som jag tycker är rätt tänkvärt;
"Ögon som inte gråter ser inte"
Parkeringstrauma
På väg in i affären idag tvärstannade hon, satte händerna i sidorna och sa med en sträng blick på mig;
"Men MAMMA. Brickan då?!!?!
" Ja, jag har en här" säger jag glatt och tror hon menar poletten till vagnen.
"NEEEJ... (suckar) PARKERINGSbrickan, mamma!!" (din dumma idiot ser hon ut att tänka)
Varpå jag rusar tillbaka till bilen och lägger fram P-skivan. (Tack, lilla hjärtat)
Hennes beteende KAN ha att göra med den gången utanför PrisExtra då jag missade lägga fram p-skivan.
Lapplisan sätter boten under vindrutetorkaren just när vi kommer ut.... och jag fullkomligt bryter ihop av ilska (på mig själv, inte på lapplisan). Och när man är arg, då... GRÅTER man om man är Annica.
Och trots att det inte är lapplisan jag är arg på är det ju denne som får ta skiten. Så där står jag med tårarna sprutande, gormar och beter mig som ett hysteriskt fruntimmer. Mitt framför ögonen på min lilla tjej.
Stackars barn. Att se sin mor i det tillståndet. Herregud, sånt kan ju traumatisera vilken unge som helst.
Förlåt, Matilda.
Fördelen är att man nuförtiden har någon som alltid påminner en om p-skivan.
Mitt disträa jag i farten
Är det illa om man hunnit halvvägs till tunnelbanan på väg hem, när man inser att man glömt att man faktiskt åkte BIL till jobbet på morgonen och den fortfarande står och väntar på parkeringen....?!
Hade jag inte pratat med sambon i telefonen just då, hade jag nog hunnit hem innan jag insett att jag glömt bilen på jobbet.
Det man inte har i huvudet får man ha i benen sägs det.
Vad HAR jag i huvudet då? Kan man undra.
Hooked on a feeling
Plötsligt vinner man en miljon på lotto. Eller så vinner drömlaget finalen. Eller så säger någon som man gått och trånat efter länge att han/hon älskar en.
Eller så kommer man på vad man vill bli när man blir stor. Man kommer till insikt.
Egentligen är det märkligt att jag inte kommit på detta tidigare. Det är ju inget märkvärdigt egentligen, utan det känns rätt självklart. Det låter så klyshigt; men jag vill ju jobba med människor. Jag är ju liksom den typen.
Den omhändertagande sorten. Jag skulle nästan kunna gå så långt och säga att det känns som ett kall. Som sjuksyrra skulle jag få göra det som jag älskar. Att få hjälpa och ta hand om människor.
Visst, ingen kul branch att ge sig in i rent lönemässigt. Men Hey, jag skulle äntligen få göra något som skulle ge mig något. Som skulle betyda något på riktigt. Pengar gör mycket men det är inte allt.
Detta betyder omskolning. Hej högskolestudier. Först krävs dock lite förberedelser. Man måste ha godkända betyg och sådana smärre detaljer.
Men. Bollen är i rullning.
Bättre sent än aldrig.
Grattis!
Life goes on
Sover massor. På dagen. På kvällen. På natten. Det sägs ju att kroppens bästa sätt att återhämta sig är just när den sover. So be it.
Ikväll tänkte jag dock rensa tankarna med ett biobesök med underbara vänner. Måste ladda lite positiv energi också.
Förutom tröttheten mår jag rätt bra idag. Ser framåt.
Life goes on.
Jag och Matilda maj 2005
Borta bra hemma bäst
Till min älskade lilla familj.
Perspektiv från en sjukhusbädd
Här ligger jag. Har inte längre ont men känner mig lite ynklig och matt.
Från korridoren hörs plötsligt skrik. Det är någon som har ont. Rejält ont. Hon skriker hela tiden. AAAAJJJJJ.... I över en timme nu. Hela tiden AAAAAAAJJJJJJJ.....
Och jag kan inte låta bli, jag känner så med henne. Vad är det som händer? Hon bara fortsätter skrika och jag blir alldeles grinfärdig. Det är ett så smärtsamt skrik.
Jag hade fördjävligt ont igår. Men. Inte så.
Måtte det snart vara över. SNÄLLA.
Fortsättning som följer
Hur jag än försökte förtränga den, så var den där. Och den blev starkare och starkare. Till slut så stark att jag måste hålla andan emellanåt.
Då var det dags. Att åka in till mitt stamhak gynakuten, där jag nu befinner mig. Fick komma in direkt och fick rejäla värktabletter. Ny undersökning. Trots att jag precis innan varit på toaletten för att lämna ett urinprov och det då kom ut MASSOR, finns det fortfarande rester kvar.
Allvarligt?! HUR jäkla mycket kan det få plats därinne egentligen?
Så nu ligger jag här. I en sjukhussäng med tabletter under tungan, en droppställning bredvid mig och en snarkande sänggranne. Tabletterna ska dra ihop livmodern och hjälpa kroppen att stöta ut det sista.
Så vad väntar. Jo, mer smärta. Men jag befinner mig på rätt plats för det. De har morfinet redo sa dom. Ifall det behövs.
Ja, vi får väl se. En rejäl gratisfylla vore faktiskt inte helt fel just nu.
En dyster historia
Jag har därför valt att skiva om min resa här. Den som vill får läsa, den som inte vill låter bli :)
Matilda är född i maj 2005. Vi blev gravida otroligt snabbt när vi bestämt oss för att försöka skaffa barn. På första försöket faktiskt. Graviditeten gick bra och inte en tanke på att något kunde gå fel. Ut kom en bedårande liten tjej och det var när hon närmade sig tre år, bestämde vi oss för att föröska få ett syskon till henne.
Missfall 1, April-08
Vi behövde inte vänta länge, jag blev gravid på första försöket den här gången också. Veckorna gick och magen växte. När det närmade sig tid för ultraljud vet jag att jag var lite nervös och hade konstiga känslor i kroppen. I efterhand har jag förstått att jag redan då förstod att det var något fel, att kroppen faktiskt sa till. När ultraljudet gjordes, såg jag direkt att hjärtat inte slog. Sköterskan ville hämta en kollega för att titta och då förstod jag att det var så. Mycket märklig känsla att bli så chockad men samtidigt inte förvånad. Vi gråter.
"En relativt sällsynt typ av missfall är missed abortion där ett dött foster inte stöts ut. Kvinnan söker då för att hon tycker att graviditeten inte utvecklats normalt, och på ultraljud ser man ett dött foster som är mindre för tiden än det borde vara. Dessvärre händer det att tillståndet inte uppdagas förrän vid den rutinmässiga ultraljudsundersökningen kring graviditetsvecka 17/18." Läs mer här.
Eftersom fostret inte stötts ut, bestämdes det att jag skulle bli inlagd för att avbryta graviditeten. Jag skulle få tabletter och dropp för att få igång ett värkarbete och föda fram fostret "på normal" väg. Läkaren gick direkt för att ringa avdelningen för att detta skulle bli gjort så snart som möjligt.
MEN. Just under denna period var det STREJK bland sjuksköterskorna i Sverige och man kunde inte få fram en plats förrän om en VECKA. Så under en lång vecka fick jag gå med min stora mage och ett barn som inte lever. Gravid men ändå inte. Fruktansvärt.
När jag äntligen blev inlagd och igångsatt gick det inte så smidigt som man önskat. Efter ett rätt plågsamt värkarbete kom fostret ut men inte moderkakan. Den fastnade och det hela blev rätt bökigt och stökigt och jag svimmade. Det hela slutade med en skrapning. Vilken är ungefär så kul som det låter.
Efter detta var jag livrädd för att bli gravid igen.
Missfall 2, December -08
När vi hade passerat tiden för den beräknande ankomsten började längtan efter ett barn komma tillbaka.
Innan jag ens förstått att jag blivit gravid fick jag en konstig blödning och gick till min gynekolog. På ett mycket burdust sätt meddelande han att jag hade ett pågående missfall. Småchockad gick jag därifrån med instruktionen att om jag inte började blöda mer skulle jag uppsöka gynakuten på Karolinska så att de fick göra en skrapning. Jag gick hem och visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till det hela. Kunde jag vara ledsen när jag inte ens visste om att jag varit gravid?
Inte fick jag några blödingar heller. Så efter några dagar åkte jag in till Karolinska. De tog hand om mig på allra bästa sätt och var väldigt gulliga och förstående. Inför en eventuell skrapning skulle ett ultraljud göras. Det mumlades lite när de tittade på skärmen som stod vänd bort från mig. När läkaren ropar på sköteskan för att komma och titta, grips jag av panik. VAD ser dom? Har jag cancer? Ska jag dö?
Men läkaren ler plötsligt och vänder skärmen mot mig och pekar på något som rör sig. Ett hjärta! Ett hjärta som slår! Snacka om känslomässig bergochdalbana. Jag skickades hem med sjukskrivning, order om vila och ingen stress. -Åk hem och ät praliner och njut av att vara gravid, var det sista den söta läkaren sa när jag gick.
Och jag försökte verkligen. Njuta.
Men det var svårt, oron malde på och jag kände mig ganska nerstämd. Efter ett par veckor var vi på en glöggafton hemma hos några goda vänner. På kvällen fick jag ont i magen och trodde att det var tarmarna som bråkade. Det hade jag problem med även vid förra graviditeten och när jag väntade Matilda. Men det gick inte över utan blev värre och värre och jag ville att vi skulle åka hem. I hissen på väg upp till lägenheten känner jag att det händer. Det kommer ut.
Det forsar ur min kropp. Krampar. Smärtar. Till slut svimmar jag. Ligger på hallgolvet helt groggy när ambulansen kommer. Benny har fixat det praktiska runt omkring. Min fantastiska klippa. Jag kvicknar till i ambulansen och kommer till akuten för kontroll. Gynekologen From Hell jobbar denna natt. Den undersökningen hade jag helst sluppit. Smärta.
Blir inlagd och man hoppas att jag ska blöda ur allt och slippa skrapning. Men allt kommer inte ut och återigen blir det skrapning. Och som sagt. Inte kul.
Några dagar efter skrapningen får jag ont så ont. In till akuten igen. Undersökning. Igen. Infektion konstateras och snälle läkaren skriver ut Dunderkurarnas dunderkur med antibiotika. Gott nytt år, liksom.
Rädslan att bli gravid igen ökar efter detta.
Missfall 3, November -09
Så var det dags igen. Vi vill besegra rädslan. Vi bestämmer att försöka och gravidtestet visar positivt innan vi ens vet ordet av. Det går ett par veckor. Sen kom blödningarna. Inte så värst dramatiskt denna gång. Mest bara sorgligt. Inga åtgärder behövs, utan kroppen återställer sig själv. 
Missfall 4, Februari -10
Samma visa, hinner knappt fundera innan graviditetstestet visar positivt. Kan inte riktigt glädjas, mesta känslorna går åt att oroa sig. Minsta lilla tecken analyseras och ältas. Nojig som attan. Springer otaliga gånger för att kolla om jag blöder.
Och till slut börjar det. Igen. Gynekologen tar blodprov som dock visar väldigt höga värden. Hon vågar inte konstatera ett missfall utan vill att jag återkommer efter en vecka. Man kan blöda trots att det inte är något fel på graviditeten. Ett litet litet hopp tänds, trots att jag känner att alla symptom försvunnit. Veckan efter har värdet sjunkit och man kan konstatera att graviditeten är avbruten. Dock har inte allt kommit ut.
Haft kraftiga kramper och blödningar efter det. Trodde att det mesta kommit ut. Men ett ultraljud visade att så var inte fallet.
En remiss har skickats till en klinik för utredning.
Där är vi nu.
Piercing
Hon har tjatat i flera veckor. OK, sa jag men det kommer att göra ONT. Hon ville ändå.
Så idag gick vi till en salong och gjorde det. Hon satt alldeles stilla, rak i ryggen och blundade. Bägge hålen togs samtidigt av två personer. (Smart) Pang, pang. Inte ett ljud från Matilda först. Sen kom dom. De Stora Krokodiltårarna. Men ändå. Så tapper.
Så nu sitter de där. Två små silverhjärtan i min dotters öron.
